Blog Image

La solidarité féminine de Paris

About

This page is about random persons, their encounter with Frenchness and the sistership of Paris.

Kissing the big business or “I love you, please eat me!”

Paris Posted on 16 Oct, 2010 11:57:48

For a cold Swede that meets a half catholic French community where obscene exhibitions can be restricted for persons below 28 years, it can be shocking to discover the way people kiss in Paris. Forget all butterflylips that briefly meet on Pont Neuf or at any other of the countless places apt for romantic engagements. It’s time to really show how deep you are in to the other person.

One that seems to be a classic, is to sit down in the still green grass with the women in you lap(?) and entangle yourselves as much as possible, a bit like you can imagen that two octopussies would hug. A bench by the Seine could also work, but be careful Then open your mouth and stretch out that red piece of meet as long as you can and then just let the fiest begin! Let the world know who you are having for dessert!

Well, let us not forget another classic: The couple that walks gently on the sidewalk and suddenly, in a burst of desire, the MAN jumps out of the prehistoric mud and takes the leap and transforms himself into passion itself, pushes his beloved up against the wall. She looks maybe a bit surprised, but it might be part of the act and looks to the sides; “what are people going to think?” And then he delivers the goods and half a minute later they stroll on…

If love were measured by these standards, of how physical each person tries to be to the other person when engaged in kissing, then Paris really is the city of love. If not, then maybe it is something else, like the city of the last hope; when talking does not save your relationship, maybe if you show everyone a meaty kiss, it will.

We should of course also put in a little footnote at this point, just before putting a dot in our conclusion. It might be the case that it actually is not the French that are into these activities. It might be tourists that through all times have specialized in misunderstanding the national character throughout all nations of this world…



En svensk vampyr på franskamerikanska

Culture Posted on 16 Oct, 2010 11:10:36

Det är med skräckblandad förtjusning som man beger sig till biografen en tisdagkväll för att se vad ett gäng filmmakare från USA gjort med John Ajvide Lindqvists storsäljare “Låt den rätte komma in”. Aptitretaren har som vanligt visat de mest våldsamma delarna med den som vanligt djupt maskulina kommentatorrösten. Att den dessutom är dubbad till franska gör ju det hela till en dubbel utmaning eftersom en dålig dubbning knappast kan göra en dålig film bättre.

För en som ännu inte sett den svenska versionen är den dock överraskande bra. Till och med dubbningen går att glömma bort, till viss del kanske för att dialogen är enkel, vilket dock inte är en nackdel i sig. Omgivningarna känns i mångt och mycket väldigt nordiska och träffsäkra, säkerligen tack vare två svenska producenter, med ett tunt lager snö som har svept in höghus, lekplatser och även människor i en betydelse. Det är trots allt en underliggande mening en berättelse om utanförskap socialt förfall i det ytliga välståndet och hur det kan förena på ett väldigt absurdt sätt.

Men när våldet ska skildras tappar filmen genast den tråden och gör allt för att skrämmas. Det blir en aning fånigt; på ena sidan ska en djup ondska – dock ingen ondska i någon meningsfull betydelse då en vampyr inte kan vara annat än just en vampyr – skildras på ett väldigt varmt och mänskligt vis och i nästa stund förpassas samma person till det mest brutala på ett väldigt estetiskt vis. Det ska tryckas upp i ansiktet på åskådaren, skapa skräck för skräckens skull (och plånboken kan man ana) för att sedan återvända till det rent sociala. Det blir en blandning av zombieslakt och ungdomsångest, vilket inte gärna förenar sig hand i hand.

Men ändå, det väsentliga i filmen är klart värt beröm!